DOES THIS DARKNESS HAVE A NAME

Det har vart ett tungt år i motocross världen.
För er som lever i den vet att vi är som en liten famlij,
vi är många och det spelar ingen roll om man står varandra
nära eller inte "alla känner alla" och delar med & motgångar
med varandra. Något sånt här påverkar oss alla. 
Gårdagen var en mörk dag. vi sörjer, går sönder
och endel av oss försvinner när något sånt här tragiskt händer. 

Jag var där igår, jag såg alltihop. Var med i sorgen på banan
bland förare, mekaniker, vänner, publik.
Jag önskar att jag inte var det, önskar att jag inte såg olyckan.
Bilderna i huvudet när läkarna ger Johan hjärtmassage, Paniken
och frustrationen på pappan när han kommer springandes hjälplös
och undrar hur hans lille kille mår är svårt att gå vidare ifrån.  
Vi motocrossfolk är härdade med skador, det är en del av vardagen.
..men när jag förstod hur allvarligt läget var igår gick jag därifrån.
Dels för att jag inte klarade av att se, dels av respekt.
Hela depån var tyst. Timmar av väntan, hopp & styrkekramar.
Jag sitter här idag,hemma i min soffa, helt tom.
önskar att någon kan smälla till mig
så man kan få vakna ur denna mardrömmen.

Hela motocross Sverige sörjer.
Det är ofattbart,orättvist, orden räcker inte till.
Tankarna går till Johans familj och anhöriga. En stjärna har slocknat.
Ride in peace grabben, vila med stil!